Slaget vid Schmarden 

På våren 1916 bildade man av en utbildningstrupp, 27:e jägarbataljonen, som kommenderades till tyska östfronten för att få fronterfarenhet. Jägarna placerades i frontområdet vid floden Misse där pionjärkompaniet tjänade som reserv för en bataljon och utförde bestyckningsarbeten. I juli gavs kompaniet order att understöda den tyska bataljonen i ett våldsamt rekognoseringsanfall med uppdraget att förstöra en rysk framskjuten ställning och fylla igen befästningarna. Enligt tysk praxis krävde stridsuppdraget att de specialutbildade pionjärerna splittrades så att 2–3 pionjärer placerades i varje jägargrupp. 

Det finländska pionjärkompaniet på nästan 200 man anslöt sig den 24. juli till den tyska 1:a reservjägarbataljonen. De finländska jägarna väckte i början förvåning bland bataljonens soldater. De småpratade tyst, gjorde sig bekanta med varandra och övergick till uppdraget. Vid midnatt, medan månskäran glimmade bland molnen, var de anfallsklara bakom bröstvärnet. 

Anfallet avancerade först i öppen terräng utan att fienden upptäckte det, tills cirka halvvägs över fältet började fienden ge eld. Den tyska bataljonen och dess finländska förstärkningar anföll i två vågor. Den första skulle slå bort fienden från den framskjutna ställningen och den senare förstöra ställningen. Anfallet lyckades i enlighet med planen och uppdraget genomfördes. En del av trupperna hade dock avancerat för nära de ryska ställningarna och fick emot sig förutom fiendens eld även eldverkan från de egna kanonerna och granatkastarna. I enlighet med givna order drog sig trupperna tillsammans med sårade och fångar tillbaka i god ordning till sina egna ställningar. Även finländarna hade tagit en hel del fångar. 

I morgongryningen samlade sanitärerna upp stupade, bland vilka även en jägare fanns, sjöman Paavo Heikki Kinnunen från Rääkkylä. Man konstaterade också att jägare Matti Jaakko Fält saknades i truppen. Han irrade sårad (med ett öga förlorat efter en gevärskula) omkring på ”ingenmansland” på fiendesidan i tre dagar tills han fann vägen till de egnas sida. Fält tilldelades järnkorset – och ett träkors nästan år senare på militärsjukhuset i Hannover, där han avled. Förutom Fält sårades även nio andra jägare. Finländarna tilldelades allt som allt åtta järnkors. Tyskarnas förluster var 8 stupade och 43 sårade (Mees och Wittig 1929), alltså avsevärt tyngre än de finländska. De tyska cheferna tackade finländarna för stridsdugligheten och modet som de hade visat under striden. 

Stridens betydelse 

Slaget vid Schmarden var en av de viktigaste för 27:e jägarbataljonen, fastän endast pionjärkompaniet deltog i den. Speciellt att en del av jägarbataljonen deltog i en ren anfallsstrid, och än mer i en stormtruppsliknande sådan, gjorde att striden var betydelsefull. 
Professor Matti Lauerma bedömer stridens betydelse på följande sätt: I jägarbataljonens historia förblev slaget vid Schmarden en unik händelse, den enda anfallsstriden i vilken jägarna deltog med en så stor trupp. Jämfört med bataljonens förluster annanstans var de vid Schmarden tunga, men stridserfarenheten, självförtroendet och ryktet som uppnåddes där var säkert värda sitt pris. 

”Schmarden-dagen” den 25.7. har under årens lopp institutionaliserats som de finländska pionjärernas traditionsdag, som utan avbrott har firats även under krigsåren. Jägarpionjärernas förebild förpliktar även dagens pionjärtrupper, som anser att det utöver skickligheten i specifika vapenslag är en hederssak att i strider även vara skickliga infanterister. Slå till – För fosterlandet! 

Text: Överstelöjtnant, MID Vesa Valtonen